Mitt liv som pendlare

Fru Mungipanedåt har magnifik övervikt, hon får knappt rum mellan ratten och förarsätet. Som ni förstår är hon busschaufför på "min" buss. Hennes mungipor hänger alltid nedåt men hon förefaller inte vara sur. Kanske är det tyngdlagen som gör att hennes mungipor strävar nedåt, hennes kinder är mycket trinda. Hon har ett lite stressat beteende och det gör att hon nästan alltid är lätt andfådd. Ja, kan hända att hennes övervikt också bidrar till flåsigheten, vad vet jag. En kväll förra våren kom inte bussen på utsatt tid. Vad står på, tänkte jag och tittade ideligen på klockan. Dryga femton minuter försenad kom bussen och det var en blossande, svettig och svårt andtruten fru Mungipanedåt som öppnade bussdörren för mig. Hon bad flämtande om ursäkt för att hon var sen och förklarade med svag röst att hon kört fast i en snödriva. Det var bara det att vid den tiden fanns det just ingen snö kvar och de små snöfläckar som ändå fanns kvar skulle en buss lätt ha forcerat. Jag grubblade en del på detta men redan dagen efter fick jag svar på mina funderingar. Vid järnvägsstationen, där min busslinje startar, fanns en enda ihopplogad snöhög kvar och där hade fru Mungipanedåt lyckats köra fast. En riktigt beundransvärd bedrift!

Mitt liv som pendlare

Harklar-Herbert har återkommit efter lång bortovaro. Harklar-Herbert eller HH som jag kallar honom, åker med min buss ibland och han har problem med sina slemhinnor i näsa och svalg. Stora problem! Jag vet inte vad han kan ha för fel men att något är galet det förstår jag. Han ser frisk och kry ut; han har fin färg i ansiktet och han rör sig obehindrat men han harklar sig hela tiden. Så fort han klivit på bussen och satt sig ner börjar han. Han drar mycket ljudligt liksom snoret från näsan ner i halsen oupphörligen. Det är vidrigt att lyssna på! En variant till dessa eviga näs- och halsljud är att han rensar stämbanden från eventuellt slem och det är inte lika motbjudande som snordragandet. HH pysslar med detta konstant förutom när någon medpassagerare går av eller på bussen. Det är mycket konstigt att den här produktionen då minskar så lägligt. Han stiger på bussen en hållplats innan fru Papperskasse och de verkar känna varandra. En morgon utbytte de glatt erfarenheter gällande sina barnbarn och då var HH helt fri från sin besvärliga åkomma. Det var riktigt glädjande för alla och envar men allra mest för HH förstås, jag blev nästan rörd till tårar. Nästa gång han åkte med bussen var jag inte lika rörd kan jag villigt erkänna. HH satte sig då bredvid mig i bussen, visserligen på andra sidan mittgången men hans eviga äckelljud och att höra dem på så nära håll väckte riktigt ondskefulla planer i min hjärna. Det var med stor svårighet jag lyckades behärska mig från att kasta mig över honom och skrika tätt intill hans ansikte någonting riktigt gement elakt. Å kanske slå lite......

Mitt liv som pendlare

En annan chaufför som ofta kör "min buss" är söta Candy Karamell. Det är en mycket tunn och nätt kvinna. Hennes ansikte är smalt och näpet, glasögonen hon bär är oerhört små, det måste vara barnstorlek på dem. Hennes mun är som ett litet rosa o. Det är för mig helt obegripligt hur denna finlemmade dam kan hantera sitt väldiga fordon med en sådan styrka och säkerhet. Candys stora passion här i livet är karameller och hon suger på dem med en frenesi som är svår att slå. När hon suger som mest intensivt på sin läckra sötsak blir hennes lilla o-mun till ett stort O och det tar över hela hennes ansikte på något sätt. Som tur är blir hennes ögon kvar i ansiktet och hon fortsätter att framföra sin buss säkert och skickligt. Hon klarar dessutom av att vara synnerligen trevlig mot sina passagerare. Det är alltså en liten kvinna med stor simultanförmåga, men hon bjuder aldrig på några karameller.
(Inlägg hämtat från tidigare blogg, publicerat 20 december 2005)

Mitt liv som pendlare

Minns ni familjen Addams? Alltså TV-serien från 1960-talet, inte filmen. Jag bara undrar för det är så att Uncle Fester åker med bussen ibland. Ja, han har förstås inte en svart fotsid kåpa på sig. Nej, han har en något mera modern klädsel idag; ett helt nytt blåställ från "Fristads" och splitternya stålhättade arbetskor från "Arbesko". Han döljer sitt kala huvud med en gubbkeps men jag ser nog att det är Uncle Fester ändå. Blicken är lika genomträngande som Uncle Festers och hans hudfärg ligger åt det mörkröda hållet till, med ett visst inslag av blått. Nu vet ju inte jag om Uncle Fester i TV-serien hade en sådan hudfärg eftersom det inte fanns färg-TV på den tiden men likheten är slående likväl. För det mesta sitter han på den s k handikappsitsen längst fram i bussen. Han har alltid höger ben upplagt över vänster knä med den grova skosulan ut mot mittgången. Det är nästan omöjligt att inte stöta emot hans fot när man stiger på bussen och vid sådana tillfällen stöter han fram några gutturala läten djupt ner i halsen, sedan lyfter han missnöjt ner foten på golvet. Han har också jämt en arbetsväska med sig, en s k bag. Det klirrar misstänkt från bagen när han går av bussen och han ser då rätt nöjd ut. Jag undrar vad han har i den? Tänk om det är The Thing!!!!!!!!!!!!!!!

(Inlägget hämtat från tidigare blogg, publicerat 13 december 2005)

Mitt liv som pendlare

I morse var det "Mr Sexy Guy" som körde bussen. När jag stiger på bussen vänder han sig alltid mot mig och slår på sitt allra charmigaste leende, vilket mer liknar en sliskig grimas. Han har alltid något att säga förutom ett hest "Hej". I morse sa han med halvkvävd röst: "Såå du har hittat hit i mörkret?" Sedan grinade han upp sig än mer och kikade sensuellt ovan glasögonen. Oavsett årstid sitter han och kör med skjortan uppknäppt långt ner på bröstet, jag måste ju bara få en skymt av hans håriga bringa. Runt halsen glimmar en tjock guldlänk. Skjortärmarna har han alltid uppkavlade så att jag ska se musklerna spela på hans vältränade armar när han så manligt rattar sin buss och då förstummas av hänförelse. Åh, vilken man!
(Inlägg hämtat från tidigare blogg, publicerat 8 december 2005)

Mitt liv som pendlare

Jag är en pendlare. Jag åker buss till och från mitt jobb varje dag och det har jag gjort ganska många år nu. Jag har mött många olika karaktärer under denna tid, både medpassagerare och chaufförer. Och fler lär det väl bli. Det finns också en hel del outtalade regler att ta hänsyn till och nåde den som inte rättar in sig i leden.
En av mina medpassagerare är fru Papperskasse. När jag färdats omkring en kvart med bussen på morgonen och har blivit lagom sömnig, ibland även hunnit slumra till, är det dags för fru Papperskasse att göra entré. Hon stiger på bussen med en väska och en papperskasse. Hon är liten och verkar något skygg, nästan som en hind. Hon skulle göra ett nästan ljudlöst intåg om det inte vore för den förb.......... papperskassen. När hon fått sitt busskort godkänt av kortläsaren kånkar hon den bräddfyllda kassen vidare in i bussen och bestämmer sig, visserligen ganska snabbt, vilket säte hon ska inta just denna morgon. Sedan vidtar ett prasslande av Guds nåde tills hon fått sin kära kasse och sig själv på plats. En gång vid en synnerligen otjänlig väderlek blev hennes kasse mycket fuktig och vad tror ni hände då? Jo mycket riktigt, kassen brast och hon stod där i sin skygghet med bara handtagen i handen och innehållet spritt över bussgolvet. Men har hon tagit lärdom av den episoden? Ack nej! Redan nästa morgon kom hon med en ny fräsch papperskasse och förgyller även i fortsättningen mina morgnar med pappersprassel som till och med ibland kan överrösta bussens motorljud.

(Inlägg hämtat från tidigare blogg, publicerat 5 december 2005)