Mitt liv som pendlare

Harklar-Herbert har återkommit efter lång bortovaro. Harklar-Herbert eller HH som jag kallar honom, åker med min buss ibland och han har problem med sina slemhinnor i näsa och svalg. Stora problem! Jag vet inte vad han kan ha för fel men att något är galet det förstår jag. Han ser frisk och kry ut; han har fin färg i ansiktet och han rör sig obehindrat men han harklar sig hela tiden. Så fort han klivit på bussen och satt sig ner börjar han. Han drar mycket ljudligt liksom snoret från näsan ner i halsen oupphörligen. Det är vidrigt att lyssna på! En variant till dessa eviga näs- och halsljud är att han rensar stämbanden från eventuellt slem och det är inte lika motbjudande som snordragandet. HH pysslar med detta konstant förutom när någon medpassagerare går av eller på bussen. Det är mycket konstigt att den här produktionen då minskar så lägligt. Han stiger på bussen en hållplats innan fru Papperskasse och de verkar känna varandra. En morgon utbytte de glatt erfarenheter gällande sina barnbarn och då var HH helt fri från sin besvärliga åkomma. Det var riktigt glädjande för alla och envar men allra mest för HH förstås, jag blev nästan rörd till tårar. Nästa gång han åkte med bussen var jag inte lika rörd kan jag villigt erkänna. HH satte sig då bredvid mig i bussen, visserligen på andra sidan mittgången men hans eviga äckelljud och att höra dem på så nära håll väckte riktigt ondskefulla planer i min hjärna. Det var med stor svårighet jag lyckades behärska mig från att kasta mig över honom och skrika tätt intill hans ansikte någonting riktigt gement elakt. Å kanske slå lite......